Var ska jag börja? Överallt och ingenstans. För egentligen finns ingenting att säga samtidigt som jag vill berätta allt! Det är nog bara jag som kan förstå. Bara jag som kan känna som jag känner just nu. Lättnad, befrielse och fullkomlig lycka. Som jag har väntat på att den här dagen skulle komma. Dagen som sätter punkt för de två senaste årens lidande, smärta, besvikelse, ilska, rädsla, ovisshet, hjälplöshet, hoppfullhet... Adjektiven är många.

Det kanske låter fånigt men det känns som en slags upprättelse. Som om någon bekräftar att alla tårar varken var förgäves eller obefogade. Nu kan jag äntligen gå framåt utan att blicka bakåt mot något ouppklarat. Aldrig glömma, såklart. Men inget ont som inte har något gott med sig. Orden: "Det kunde varit värre" har fått en helt ny innebörd. Och vet ni vad? Det är jag faktiskt tacksam över.  

Jag vet att jag talar i tungor. Men ni skulle ändå inte fatta....