Ibland förvånas jag över grodorna som har en tendens att hoppa ur munnen på mig vid de allra mest olämpliga tillfällen. Det är väl därför det kallad "grodor" antar jag, och egentligen har jag upphört att förvånas över mig själv.

Kommer hem efter morgonens träningspass, trycker in portkoden, öppnar dörren och slår den nästan i ansiktet på en liten mörkhyad kille vars mamma kommer skyndande nerför trappan med orden: "Ojoj, han bara rusade rätt fram till dörren och jag var rädd att du inte såg honom!"

... Varpå jag svarar: "Det gjorde jag inte heller. Han är så mörk att han liksom smälter in i omgivningen."

Ibland vill man bara sjunka genom jorden och förse sig själv med munkavel en månad eller två...