"Inte Burtons skarpaste verk" skriver recensenterna. Kritiken ligger nog mycket i att Stephen Sondheim (som skrev muikalen om Sweeney Todd 1979) har haft ett finger med i spelet. Jag kant till viss mån hålla med, men jag tycker ändå att Burton lyckas sätta sin speciella, personliga prägel på filmen.

Skruvade karaktärer och kopiösa mängder (teater) blod i ett skickligt återskapat 1850-talets London. Och Mr Depp - inte att förglömma. Lika skicklig som alltid, dåraktig som aldrig förr. Kan man annat än le (och möjligen gömma ansiktet i kudden när demonbarberaren Sweeney Todd skördar sina offer)?

"Sweeney Todd" är blodig, den är beundransvärd och framför allt, den är Burton - så som jag gillar honom allra mest.

Tack för att du har broderat en fin liten guldkant på min söndagkväll