Dagens känsla: Frustration. Det är till och med så illa att jag tänker skriva ett helt inlägg om det.

Klockan 8 hade jag tid hos min sjukgymnast för andra gången efter operationen. Ja, ni läste rätt. Tydligen tycker hon inte att det är nödvändigt att springa där mer än en gång i månaden. Max.

Ni kanske minns hur FRUSTRERAD jag var efter första besöket där på grund av att jag inte fick några nya övningar utan bara uppmanades att fortsätta lyfta benet upp och ner i olika ställningar? Hur som helst, det var långt ifrån vad jag fick göra i dag.

Först säger hon åt mig att göra knäböj på ett ben (det opererade för er som inte fattar det). Det gjorde ont. Minst sagt. Därefter instruerar hon mig i att HOPPA PÅ ETT BEN UPP PÅ EN STEPBRÄDA!!! Det var bland den tuffaste fysiska ansträngningen jag gjort hittills i mitt liv (okej, nu överdrev jag men ni fattar) Jag lyckades inte ens ta mig upp... Snacka om att jag var frustrerad. Jag hatar att misslyckas!

Jag ser att min sjukgymnast iakttar mig med ett bekymrat uttryck och jag känner mig sämst i världen. Hon ber mig gå i väg och cykla lite motionscykel medan hon "förenklar" mina nya övningar. När jag cyklat fem minuter så kommer hon skrattandes fram till mig och säger:
"Nu ser jag ju att det bara är sex veckor sedan din operation!"

Då har jag alltså fått göra övningarna som är avsedda för nästa steg i rehaben, alltså om cirka en månad! Jag blev både lite småsur och lättad. Mest frustrerad dock...

Tog bussen till jobbet där allt flöt på till pressläggningen. Efter lunchen började hela systemet bråka med mig och jag tror jag spenderade en hel halvtimme med att montera EN bild. Klockan 17 var jag så irriterad och frustrerad att jag gav upp och åkte hem.

Nu ska jag trösta mig med lite sushi. Håll tummarna för att min morgondag blir bättre!