Jag kan ju inte direkt påstå att jag älskar den där dagen var fjärde månad då det där vita kuvertet med Radiotjänsts snirkliga logga dimper ner genom brevinkastet. Det innebär som bekant 500 spänn mindre att röra sig med den kommande månaden vilket är en hel del när man lever på studiebidrag från CSN (just det, enbart BIDRAG på 2 700 ynka kronor vilket räcker till hyra och typ inget mer)

Men jag betalar snällt och kastar sedan fakturan i papperskorgen. Som många andra av mina vänner har jag funderat på att ringa och dra en vals om att min tv gått sönder, brunnit upp, blivit stulen eller något annat lika osannolikt men jag kommer aldrig till skott.

Varför? Jo, för att jag egentligen är en förespråkare för public service som jag anser vara ett nödvändigt inslag i demokratin. Jag tittar inte på SVT1 eller SVT2 annat än när det är Melodifestival, jag lyssnar inte på varken SR eller UR, men jag tycker att det är viktigt att dessa kanaler och stationer finns i samhällets tjänst som icke kommersiella informationskällor.

Public service är precis vad det låter som: service till medborgarna. Det är en förmån vi har likt gratis skolgång och liknande som finansieras med skattepengar. Det borde alltså vara en självklarhet att betala! Dessvärre är det inte alla som gör det.  Mitt förslag är att bädda in tv-licensen i skatten eftersom det skulle göra det mycket svårare, för att inte säga omöjligt, att smita undan betalningsplikten. För en plikt är det. Som svenska medborgare är vi skyldiga att betala vår licensavgift.

Så ni som "fortfarande inte har skaffat tv" trots att vi befinner oss en bra bit in i teknikens 2000-tal - gör det! Och se till att göra rätt för er...