Om det är någonting jag har så är det prestationsångest. Att aldrig räcka till. Att aldrig känna att det jag gör är tillräckligt. Jag vill vara bäst. Och jag vill känna själv att jag är bäst. Att jag är nöjd med det jag åstadkommer.

Jag hade en så obehaglig dröm i natt. Cirkusens 25-årsjubileum gick i repris och jag gjorde bort mig fullständigt. Jag har aldrig varit så dålig på scen någonsin! Trots detta så fick jag stående ovationer, rungande applåder och beröm från Barbro som skröt upp mig till skyarna i mikrofonen. Mitt ego borde lyft från golvet och flygit ut genom ett fönster men själv ville jag bara försvinna från jordens yta.

Jag kunde inte för mitt liv förstå varför alla dessa männsikor envisades med att applådera mitt fiasko. Slutsatsen borde vara att jag är bättre än jag tror och att jag måste våga lita mer på min egen förmåga att prestera saker. Förmodligen var det just detta som var drömmens premiss...

Skit samma...