Jag har levt i förnekelse. Big time! I dag har verkligheten öppnat sig framför mig som ett stort, svart hål och jag känner hur jag sugs längre och längre in utan att kunna göra någonting åt det. Det har varit en jobbig dag...

Till att börja med ringer en snubbe på ReAgera och talar om att min sjukgymnast som jag skulle träffa kl 8 i morse är sjuk. Klockan var då 7.20 och jag var halvvägs in till Huddinge. Eftersom jag inte såg någon vits med att gå hem åkte jag direkt till SÖS där jag spenderade 1,5 timme i väntan på att klockan skulle bli 9.45. Tack och lov för DN!

Läkaren var en pessimistisk sådan som bad mig skruva ner förväntningarna och skrämde upp mig med infektioner och dylikt. Jag beslutade mig för att operation inte var så lockande när han berättade att jag inte skulle kunna springa på FYRA HELA JÄVLA MÅNADER! I samma andetag praktiskt taget förbjöd han mig att spela fotboll igen! Det kan han ju FETGLÖMMA!

Trots att jag var beredd på allting så kändes det ändå som en stor käftsmäll i magen. Men jag antar att jag inte kommer undan. Läkaren avslutade nämligen med orden:
"Vore du min dotter skulle jag kedja fast dig vid operationsbordet!"

Livet känns bra tungt nu... Jag både längtar efter och fasar för januari. Det allra värsta är att inte kunna planera för framtiden. Söka jobb och sånt... Ser heller inte fram emot sex veckor på kryckor. Jag som höll på att gå under efter 10 dagars hoppande...

Fan fan fan!!! Nu ska jag lägga mig i sängen och gråta lite till...