I går kväll var jag hemma hos AK och Jon och kikade på film. Det var nog det mest sociala inslaget i hela min helg (Familj- och släktumgänge räknas inte). Det var hur som helst väldigt trevligt även om omständigheterna inte var de bästa...

I dag när jag vaknade blev jag glad. Mitt knä såg inte längre ut som den oigenkännliga, svullna klump det varit den senaste veckan utan faktiskt som ett riktigt knä (om än något stort). Dock värkte det lite grann men det är smällar man får ta.

Kl 06.30 åkte jag, mamma, pappa och vovvarna till Sthlm. Hela dagen har jag gått på nålar och väntat på att doktorn ska ringa och säga att jag får komma och operera mig. Han ringde aldrig. Under tiden har min underbart snälla mamma städat hela min lägenhet, tvättat fönster, bytt gardiner och fyllt mitt kylskåp så fullt att det knappt går att stänga. Behöver jag säga att jag har världens bästa mamma?!

I morgon blir det plugg för hela slanten. Fredrik är snäll och åker till Flempan så jag slipper röra på mig alltför mycket (vilket jag dock inte skulle ha så värst mycket emot). Eventuellt blir det inget plugg. Då blir det operation istället. Jag hoppas nästan på det så att jag får det överstökat. Frågan är bara om någon kommer att anmäla sig som frivilligt nattsällskap eller om jag ska bli tvungen att muta/tvunga någon att sova hos mig den natten eftersom jag tydligen inte fick vara ensam...