Åter i fas med verkligheten. En verklighet jag helst av allt skulle vilja förinta. Det känns som en svart ridå har gått ner framför mina ögon och allt jag kan se är mörker. Och det försvinner inte. Fastän jag blundar så hårt jag bara kan.

Det bultar och bankar i benet. Inte bara i knät, nej utan i hela benet. För första gången sedan smällen sväljer jag värktabletter för smärtans skull, inte för att jag blivit tillsagd.

Det som gör mest ont är stelheten. Både fysiskt och ända in i själen. Kommer jag någonsin kunna sitta i split igen? Kommer jag kunna böja ryggen på samma sätt som förut? Kommer jag kunna göra volter och klättra i rep?

Eller är det helt enkelt så att jag kommer att bli... tja... som alla andra nu?

Att juni kan kännas så avlägset...