Tre minuter på fotbollsplanen och jag är invalid i ett halvår. Det var nog de mest onödiga tre minutrarna i hela mitt liv. Hittills.

Detta är det enda jag kan tänka på för tillfället. Kalla mig egoistisk om ni vill. Jag vet att det finns dom som har det mycket mycket värre. Ibland måste man få tycka synd om sig själv.

Men nu är det dags att rycka upp sig. Efter att ha legat som en liten koldolme inlindad i mina tårdrypande lakan i två dygn är punkt nummer ett på dagens lista: Bädda sängen!

Det finns mycket man kan göra på ett ben. Typ. Fika med Anni är en av de sakerna. Det ska jag göra i dag. Sedan hoppar jag (bokstavligt talat) på Gobybussen till Ludvika. Kan ju inte sitta här ute i förorten och mögla en hel helg.

Punkt nummer två blir dock en kryckpromenad. Kan jag inte jogga så kan jag hoppa. Jag vägrar att bryta mina morgonrutiner!

Slutligen vill jag ge en liten känga till sjukvården i Stockholm. Vad är det för vits med att bo mitt emot ett sjukhus när man ändå inte får gå dit? Jag ville göra min operation på Huddinge sjukhus i stället för på SÖS men det gick naturligtvis inte. I sådana fall skulle jag få gå och sätta mig på akuten och vänta i flera timmar och göra om ALLT från början! Till vilken nytta då? Är det inte bara att skicka över röntgenbilderna till Huddinge? Eller litar dom inte på SÖS röntgenmaskiner utan måste ta bilder med sin egen kamera!? Gud så fånigt!