När jag och Fredrik gjorde vårt examensarbete i höstas om ungas psykiska ohälsa trodde jag aldrig att jag själv skulle stå där ett halvår senare med ångest och oro upp till knäna.

Jag har tidigare aldrig riktigt reflekterat över mitt välmående och vad det har berott på. Jag har inte alltid mått bra, det gör ingen, men jag har aldrig känt den här definitiva känslan av olust och panik till följd av:

1. Oförmågan att få jobb trots alla ansträngningar
2. Bostadssituationen som är minst sagt svårlöst

Jag kan ju inte direkt påstå att det är till hjälp att man måste tjäna en viss summa i månaden bara för att över huvud taget få anmäla intresse på en lägenhet! Ska det verkligen vara så att arbetslös = bostadslös? Det är enligt mig en riktigt dålig ekvation!

Upprörs därmed av Expressens ledare som redogör för Arbetsmiljöverkets förslag som ska omkullkasta möjligheterna för ungdomar att extrajobb parallellt med studierna. Vad är det för trams? Utan arbetslivserfarenhet är chanserna att få en tjänst senare i livet knappast särskilt stora...

...Men trots att jag är både arbetslös och bostadslös så är jag ännu inte hopplös. Lägger upp en bild som bevis på att det inte är något fel på den fysiska hälsan. Inte än i alla fall :)