Jag har tänkt. Och jag har kommit fram till följande:
Vi människor är enormt beröm- och bekräftelsekåta!

Det kan röra sig om i princip vad som helst. Stort som litet. Från MVG på ett prov till en komplimang över en ny tröja. Eller varför inte något så banalt som beröm över hur bra man borstar sina tänder?

Jag var hos tandläkaren i dag. Jag gillar att gå till tandläkaren. Jag känner mig alltid så duktig. Jag kan till exempel skryta med att jag:
1. Inte äter socker
2. Gnider tänderna med tandtråd varje kväll.
Det förstnämnda är jag faktiskt väldigt stolt över.

När jag lägger mig där i stolen, som med ett gnisslande ljud sänks några decimeter, ler jag i mjugg. När jag gapar är det tandläkarens tur att le och tro mig - om man kunnat le med vidöppen käft så hade jag haft mungiporna i öronhöjd. 

...För det som följer är en monolog om mina fina tänder. Jag myser ner mig i stolen och suger i mig berömmet som en liten blodtörstig igel.

När jag tagit på mig mina skor, min jacka, mina vantar, stängt dörren till kliniken bakom mig och dragit i väg ett par sms till min mamma om hur exemplariska tänder jag har så inser jag det fåniga i hela situationen.

Nog måste det väl ändå finns bättre saker hos mig att berömma än mina tänder!? Det vet jag att det finns, så varför blir jag så förbaskat, barnsligt, skrytsamt glad? Det vet jag inte. Men så är det...

... och som sagt: Vi människor söker bekräftelse i minsta lilla handling, i minsta lilla faktum. Men jag tror inte att jag är ensam. Så jag fortsätter vara glad över mina fina tänder. Och jag slår vad om att du är glad över din nya frisyr! :) Var det!