I dag är det en vecka sedan operationen och jag börjar nästan tro att jag har passerat någon magisk gräns. Jag har tidigare klagat (konstant) på en molnande värk frampå smalbenet/knät som gjort mig oförmögen att lyfta benet rakt upp, men i morse när jag vaknade praktiskt taget studsade jag ur sängen (eller inte, men ni förstår vad jag menar).

Jag har till och med kunnat gå några meter utan kryckor! Nu jävlar är jag på G! Ser fram emot i morgon då jag och mamma ska på bio om det inte (Gud förbjude) inträffar något bakslag på knäfronten.

Dagarna rullar på men det börjar bli mer än segt att bara sitta inne. Jag har skapat små rutiner bestående av läsning, frukost, en timme i solen, tre timmar framför tv:n, socialisering med familj och slutligen ännu mera tv.

På måndag bär det av hem till Stockholm. Pappa skjutsar mig och ser till att fylla mitt kylskåp så att jag inte svälter ihjäl. Är lite nervös för hur jag ska klara mig själv faktikst. Både psykiskt och fysiskt. Om det vill sig riktigt illa kanske jag deppar ihop TOTALT. Ska dock försöka att låta bli...

Ser ni mina fräknar? Mitt eget speciella vårtecken :)