Har ägnat kvällen åt att förkovra mig i "korsbandsbloggar" och ju mer jag läser desto tacksammare blir jag över min egen situation och min egen syn på träning - det vill säga det faktum att jag har gett upp det här med elitidrottande för länge sedan.

Det är lovande 18-åringar, i startgropen av karriären, vars världsbild raseras när de inte längre får glänsa på fotbollsplanen och hela livet kretsar kring rehab och "vägen tillbaka" som många så fint uttrycker sig.

Det är proffsdansare, vars jobb alldeles säkerligen fodrar ett helt korsband, som inte kan utöva sitt yrke på, låt säga, över ett halvår.

Det är tjejer, killar, män och kvinnor som skriver skärmbild efter skärmbild med återhämtningstips, operationsgenomförande, antal grader de kan böja knät och minuter de kan ligga med kylbandage utan att benet börjar värka. Det är människor som har räknat ner till sina operationer flera månader innan de ens är planerade och nervöst ligger och biter på naglarna kvällen före dagen D. Det är människor som är besatta.

Jag lider med dem!
Jag lider med mig själv också.
Men inte alls på samma sätt...

Jag fick min operationstid hastigt och lustigt. Jag hann knappt förbereda mig. Det var aldrig någon big deal utan bara något som jag var tvungen att göra och ville ha överstökat. Jag har egentligen ingen anledning att skynda. Ingenting viktigt att offra blod, svett och tårar för att uppnå.

Så länge jag får springa är jag nöjd. Så länge jag får röra på mig, aktivera mig och svettas på gymmet så klarar jag mig finfint. Jag har oroat mig för min vighet (numera avsaknad av vighet) men av erfarenhet vet jag att den inte försvinner för att jag inte tänjer split/spagat på några månader.

Jag har oroat mig för mitt repklättrande. Det är det värre med, det vet jag. Jag hoppas att jag kommer kunna klättra, vira, falla någon gång i framtiden men jag har accepterat att mitt artisteri är ett avslutat kapitel i mitt liv och det har det varit länge. Jag är så grymt tacksam för och stolt över mitt deltagande i 25-årsjubileumet förra sommaren. En liten del av mig har nog också accepterat att det var mitt allra sista uppträdande. Och jag är glad att jag fick uppleva det.

Slutligen har jag oroat mig för min vikt. Såklart. Det är väl ingen hemlighet för någon så jag kan lite gärna erkänna det. Men jag har en stark känsla av att min disciplin bantar bort minsta lilla överflödigt kilo innan det ens hinner bita sig fast på kroppen.

Och visst har jag ältat. Fram och tillbaka. Tänkt "om". Tänk "om inte". Jag har velat leta reda på killen som pajade mitt knä den där ödesdigra dagen i början av september och sparkat sönder även hans knän. Båda två, det vore rätt åt honom. Under riktigt mörka stunder har jag även kraschat pungkulorna på honom, när jag ändå var igång liksom.

Men samtidigt inser jag att det är omöjligt att vrida tillbaka klockan. Det är bara att gilla läget. Man behöver inte ens gilla det, bara man accepterar och ger sig fan på att göra det bästa av situationen.

När jag läser om alla skadade och opererade unga förmågor vars liv tar abstupt slut (ja, det är förmodligen så de känner det) i samma stund som de ligger där på marken och vrider sig av smärta från ett avslitet korsband känner jag mig tacksam att det inte är jag. Tacksam över att min smäll kom lite senare i livet.

När jag var 16 kretsade allt runt idrott. Under många år var cirkusen i princip hela mitt liv. Hade mitt korsband rykt för fem år sedan hade det varit långt ifrån det enda som gått sönder inom mig.

Jag påstår inte att jag INTE lider. För det gör jag. Men perspektiven kommer med åren. Världen vidgas i takt med att man åldras. Jag vill inget hellre än att snöra på mig springskorna och avverka mil efter mil utmed elljusspåret i skogen här ovanför huset. För fem år sedan hade det varit en önskan som hemsökt mig i månader tills den inte längre bara var en absurd tanke.

...I stället öppnar jag Johan T Lindvalls bok "Victoria: prinsessa privat" som kom med posten i dag. Jag tänker på sommaren som snart nalkas med (förhoppningsvis) ett hyfsat sommarjobb. Jag tänker på min nya lägenhet som jag än så länge bara drömmer om. Jag tänker på mina vänner och mina studier och saknar heta nätter på Stockholmskrogarnas dansgolv.

För mitt liv är MER. Så mycket mer än bara idrott. Och jag är så innerligt glad att jag har fått tid till att inse det.


Sista showen. Ludvika, juni 2009