Jag vet att jag inte direkt är optimisten personifierad men faktum är att jag har blivit bättre på att tänka positivt den senaste tiden. Ju längre jag ligger här i sängen, halvt invalid, desto tacksammare blir jag över att det är ett övergående scenario.

Mina tankar går till dem som är förlamade, har obotliga sjukdomar eller kanske saknar ben helt och hållet. De som har det tusen gånger värre. Ja, jag tänker på dem. Att jag ska kunna gå på mitt ben igen känns i dagsläget ganska orealistiskt med tanke på smärtan som strålar från smalbenet och uppåt varje gång jag sätter ner foten i golvet, men jag vet att det kommer att gå så småningom. Inom inte alltför lång framtid. Förhoppningsvis.

Jag trodde jag skulle DÖ! Jag trodde jag skulle deppa ihop totalt av att ligga stilla så här länge. Nu har snart en hel vecka gått och i stället för att bli mer och mer frustrerad blir jag bara allt tacksammare för allt jag har här i livet som jag inte alltid har vett att värdesätta. Det faktum att jag har två fungerande ben är skäl nog att hoppa högt av lycka (ge mig en månad bara. haha!)

Visst saknar jag att träna. Det gör jag verkligen. Men den här inaktiva perioden kanske kan vara ett sätt att bli av med mitt träningstvång? Visst saknar jag att träffa folk och utföra alla vardagssysslor. Men i stället får jag två hela veckor med min familj och mina underbara hundar som jag annars brukar gå runt och längta efter.

Det finns så mycket att vara tacksam över. Det jag värdesätter mest av allt är alla fina vänner som lyser upp min tillvaro.  Tack för att ni finns och tack för att ni bryr er!

Jag fick ett brev i dag. Från Sofie. Det räckte för att göra mig glad resten av dagen. Bara tanken på att hon har suttit och klippt och klistrat för att göra det här fina kortet till mig rörde mig till tårar. Visserligen är jag extra blödig nu men ändå... Det var så fint att jag måste få visa er! Förlåt för att jag exponerar ditt konstverk för allmän beskådan Sofie men det är smällar man får ta ;-)