Ibland påminns jag om min barndom. Och ibland kan det hända att jag längtar. Tillbaka till tider då himlen alltid var blå, skolan bara en spottloska bort och grannens ungar alltid hade finare kläder och godare matsäck till Mullefikat. Då status mättes i antal växlar på cykeln och tåstrumpor i byrålådan, och det det största dilemmat var vilken sorts marmelad man skulle ha på mellanmålsmackan...

Dock finns det inget som gör mig så nostalgisk som juni månad. Då ölindränkta studenter ockuperar gatorna med sina skitiga vrålåk till lastbilar och årets sommarplåga skrikande ut ur de medtagna högtalarna. "Give me everything tonight" skrålade upprymda ungdomar från ett lastbilsflak vid Hornstull i går och jag försökte dra mig till minnes hur min egen student fortlöpte. Det gick inte. Kanske för att jag inte fick "everything" den natten utan tvärtom förlorade min "högra hand" (vilket är en annan historia) men den största sannolikheten är att minnen bleknar med åren, förskönas och förvanskas. Min student var en bra sådan. Åtminstone merparten av dagen. Det var sex år sedan. Och det vet jag av en alldeles särskild anledning...

... för i morgon är det Eriks dag! Eriks tur! Jag kan inte riktigt förstå att min lilla plutt har blivit så stor. Att han kommer att få uppleva den hittills största dagen i sitt liv. I morgon! Att han är redo för den stora världen. Den vuxna världen dit alla skoltrötta unga längtar mest av allt och alla insiktsfulla äldre längtar ifrån. Jag önskar dig all lycka och välgång i framtiden, min älskade lilla "pys", och i morgon ska jag än en gång stå där utanför Högbergsskolan omgiven av studentmössor med iklädd en helt annan roll än för sex år sedan: Den stoltaste storasystern av alla!

Vi klarade det! Allihop!