I dag fyller mitt korsband ett år. Tänk vad tiden går fort! För exakt tolv månader sedan låg jag hemma på soffan hos mamma och pappa i Ludvika med ett nyopererat knä, utan jobb och hatiskt inställd till livet rent allmänt.

I dag, ett år senare, sitter jag här i min underbara lilla etta i Enskede som är BARA MIN, nyss hemkommen från jobbet och har formgivit en hel bok! Äntligen är vi klara och snart snart snart ligger Pers bok i tryckpressen och blir jättejättefin :)

Efter att ha jobbat konstant i tre veckor ska jag nu börja ta tag i mitt liv igen. Prio ett är mina vänner som jag saknar så sjukt mycket. Känns som om det var evigheter sedan jag såg er allihopa! Hoppas vi kan styra upp något kul snart...

I alla fall... saken är den att jag diktat upp ett helt tal till mitt kära kordband i huvudet som jag skulle skriva ner här i bloggen på årsdagen. Ni vet ett sådant där sentimentalt inlägg med återblickar, framtidsutsikter, hur tacksam jag är över att jag kan gå och så vidare. Men saken är den att jag inte orkar så ni får hålla till godo med en knäbild i stället :)

Två veckor efter operation. Har precis plockat stygnen.