Ludvika i mitt <3
Ju längre jag bor i Stockholm desto mer älskar jag staden. Har insett att jag förmodligen har rotat mig där för all framtid även om man aldrig ska säga aldrig. Eller rättare sagt: man ska aldrig säga alltid ;-) Något som dock ALLTID kommer bestå är min kärlek till Ludvika som ALLTID kommer ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Särskilt fina höstdagar som denna då jag strosar längs gatan där jag växte upp och slungas x antal år tillbaka i tiden när jag ser lekplatsen där vi brukade gunga, grusplanen där vi spelade fotboll på somrarna och åkte skridskor på vintern. Skolan som bara ligger ett stenkast från mitt föräldrahem men som för 15 år sedan tycktes befinna sig en oändlighet bort...
Mamma och pappa har renoverat och mitt barndomskök har upphört att existera. Jag känner mig lika vilsen som min döva hund som följer mig i hasorna och förmodligen undrar varför hon inte längre hör någonting. Livet går sin gilla gång och jag undrar om det finns fler än jag som har svårt att lägga saker bakom sig och inte längta efter tider som är för länge sedan är förbi och över?
När jag passerar Hammarbacken och Skuthamn med sitt kyliga vatten som ser allt annat än inbjudande ut så vill jag ha sommar och sol, brännboll och grillad korv. Jag vill dricka mig "full" på 3,5-procentig "Mixed malt" som någon lättmutad 18-åring köpt ut från Hemköp. Jag vill rulla runt i gräset under en stjärnklar himmel medan hela världen snurrar och timmarna rusar obemärkt förbi.
Jag vill inte att lillebror ska titta förbi och skryta om sin nya, fina bil. Jag vill att han ska vara sju år och leka med Turtles-gubbar i ett skumfyllt badkar. Jag vill inte öppna dagens tidning och se ännu en gammal klasskamrat ingå äktenskap med någon smilfink med för stora glasögon och jag ville inte bo i ett kalt "gästrum" som iof är mitt eget men saknar tonårsprägel i form av pojkbandsaffischer i taket och för små stringtrosor i byrålådan.
Herregud, jag tror jag har en 25-årskris eller något lika illa! Ett stort plus är dock den nya bardisken i köket där jag aldrig hade fått dricka rosévin för 15 år sedan :)
Mamma och pappa har renoverat och mitt barndomskök har upphört att existera. Jag känner mig lika vilsen som min döva hund som följer mig i hasorna och förmodligen undrar varför hon inte längre hör någonting. Livet går sin gilla gång och jag undrar om det finns fler än jag som har svårt att lägga saker bakom sig och inte längta efter tider som är för länge sedan är förbi och över?
När jag passerar Hammarbacken och Skuthamn med sitt kyliga vatten som ser allt annat än inbjudande ut så vill jag ha sommar och sol, brännboll och grillad korv. Jag vill dricka mig "full" på 3,5-procentig "Mixed malt" som någon lättmutad 18-åring köpt ut från Hemköp. Jag vill rulla runt i gräset under en stjärnklar himmel medan hela världen snurrar och timmarna rusar obemärkt förbi.
Jag vill inte att lillebror ska titta förbi och skryta om sin nya, fina bil. Jag vill att han ska vara sju år och leka med Turtles-gubbar i ett skumfyllt badkar. Jag vill inte öppna dagens tidning och se ännu en gammal klasskamrat ingå äktenskap med någon smilfink med för stora glasögon och jag ville inte bo i ett kalt "gästrum" som iof är mitt eget men saknar tonårsprägel i form av pojkbandsaffischer i taket och för små stringtrosor i byrålådan.
Herregud, jag tror jag har en 25-årskris eller något lika illa! Ett stort plus är dock den nya bardisken i köket där jag aldrig hade fått dricka rosévin för 15 år sedan :)
Kommentarer
Postat av: David
Hehe, mina päron har nyligen oxå renoverat hemma. Jag hittar inget, framför allt i köket! Besticken klarar jag av att finna, men sen. Grytlappar, slevar och för att inte tala om underläggen!
Självklart vill man vara barn igen ibland, men jag tror att man ska passa sig för att tro att det var så mkt bättre då. För problem har man alltid, å jobbigheter går inte att undvika. Utan man får istället satsa på att göra det bästa av dem!
Postat av: Sofie
Ludvika är bra fint :) En dag bor vi nog där allihop, man ska aldrig säga aldrig ju ;)
Trackback
