Vissa dagar äger jag hela världen, andra är jag en nål i en höstack. En skit i rymden, en liten grå mus. Stockholm tornar upp sig framför mig samtidigt som jag sjunker nedåt genom marken i samma takt. Dagarna är långa, prestationsförmågan närmast obefintlig, tankarna någon annanstans  än där de borde vara och avståndet mellan vagn och plattform gigantiskt!

Jag avskyr det ofokuserade tillstånd jag hamnar i med jämna mellanrum. De gånger jag är närvarande men ändå så frånvarande det bara går att vara. När jag hör vad folk säger utan att lyssna. När jag däckar i soffan efter jobbet och inte kan minnas hur jag tog mig hem...

När jag är mindre än minst och ensam med mina tankar. Då är det tur att det kommer en morgondag :)