The nightmare before operation
Det var lilla Sandras tredje operation och hon hade tidigare blivit satt under övervakning pga överdos vid narkos.
Jag skrek och jag grät men gick tillsist med på att opereras ändå.
Sedan blev mardrömmen faktiskt en ganska bra dröm. Jag kunde gå normalt direkt så glad i hågen traskade jag i väg till SÖS dagen efter (som var en torsdag. Sedan när kommer torsdag efter fredag?) och talade om för dem att jag inte behövde opereras eftersom lilla Sandra redan hade fixat mitt knä. Med en pensel och en burk målarfärg!
Ren!
Nåväl, jag har plockat fram en ren pyjamas (dör jag inte av förgiftning i natt så dör jag av värmeslag) men några rena lakan blir det inte frågan om. Så jäkla noga kan det väl ändå inte vara?
Frågan är dock om jag kan linda på samma gamla bandage som jag gått med runt knät i en vecka nu? Det är förmodligen fullt med bakterier. Alternativet är att sova utan men då finns alltid risken att jag råkar böja till knät i sömnen och förvärra allting. Pest eller kolera? Hjälp mig någon!
Att tvätta sig: Ett helt projekt!
Det jag blev mest sur på var de två meningarna i slutet av tvättinstruktionen: Ta på dig rena kläder. Byt till rena sängkläder.
Mening nummer ett: visst, det är överenskomligt. Men hallå! Jag är skadad för sjutton! Ordinerad sängvila (typ). Ska jag då hoppa runt på ett ben och byta sängkläder?! Att trä ett påslakan på ett täcke är krångligt nog på två ben!
Glad
Jag kan böja mitt knä. Mer än 90 grader. Wohoo! När mamma gjorde illa sitt knä (hon spelade också fotboll i min ålder men gjorde illa sig mycket myket värre) så kunde hon inte böja det när det läkt ihop så läkarna var tvungna att bryta upp det igen. Det är jag glad om jag slipper. Väldigt glad.
Nu sitter jag här och försöker få tag i psykiatriker och människor till vårt examensarbete. Det går rätt dåligt. Inget svar eller telefonsvarare. Suck. Men det blir nog bra i slutändan tror jag.
Nu ska jag borsta tänderna och kila iväg till apoteket och köpa en speciell bakteriedödande tvål som jag måste tvätta mig med ikväll och imorgon bitti. Undra hur håret mår av den? Det måste ju vara typ schampo också eller? Shit, vilka problem man har ;-)
Roligare kan man ha för pengarna
Förra veckan när jag satt och ojade mig över att jag kommer få så tråkigt de kommande helgerna eftersom jag inte kan gå ut och dansa försökte Anni få mig att tänka positivt genom att påminna mig om hur mycket pengar jag kommer att spara. Jo tjena!
Efter torsdagen kommer mitt knä ha kostat mig 2 300 spänn! Under förutsättning att de inte tar betalt för operationen såklart för då blir det ännu dyrare!
Roligare kan man ju ha för sina pengar liksom. Det är en hel månadshyra vilket är rätt mycket när man är student (utan extrajobb). Så jäkla onödigt på nåt sätt. Undra när jag ska sluta tänka på det? Tänk om jag inte spelat den matchen... Var ju så nära att låta bli...
Bild som inte alls passar till texten, men vafan :)
Välkommen till min gnällblogg
Läkaren ringde i dag när jag var på väg hem från skolan. Torsdag kl 8 ska dom in och gräva i mitt knä. Och på torsdag som vi skulle gått på självmordsmässa för examensarbetets räkning. Behöver jag säga att jag kände mig taskig när jag ringde och berättade det för Fredrik? Intervjun på fredag ska jag hur som helst pallra mig iväg till även om det innebär att jag måste proppa mig full med smärtstillande!
Är rätt jävla nervös. Bara tanken på att någon ska söva ner mig och sedan in och rota i mitt knä får mig att spy! Och vad ska jag göra fram till torsdag nu då? Inte glädjas över att knät känns bättre (idag kunde jag faktiskt t.o.m. stödja på det lite) för det kommer ändå att bli "sämre" på torsdag igen.
Livet suger för tillfället. MEN: Det kunde varit värre (tåls att upprepas några gånger. Eller rätt många gånger.)
Sjukvården är under all kritik
För det första: Denna vecka ska jag operera mitt knä. Tydligen. Jag hade önskemål om att få göra det så tidigt i veckan som möjligt, helst måndag eller tisdag, eftersom vi har intervjuer till ex-arbetet inbokade på torsdag och fredag. Ortopeden jag pratade med skulle framföra mina önskemål. "Vi ringer dig måndag eller tisdag", sa han.
Okej, för det första måste jag vara beredd att åka in till sjukhuset så fort dom ringer. Eller? Kan dom inte ha liiiite framförhållning? Eftersom jag är upptagen torsdag och fredag så frågade jag om jag inte kunde få göra operationen veckan därpå i stället om det nu skulle vara omöjligt att operera mån, tis eller ons. Då sa han att det inte gick för det var bättre att göra det så fort som möjligt. Hallå liksom!
För det andra: Jag bor mitt emot Huddinge sjukhus och måste hoppa på kryckor ända till SÖS! Det är väl ändå inte så lite onödigt? När jag frågade läkaren om jag kunde få operera i Huddinge i stället så sa han att det såklart vore bättre eftersom de helst inte opererade folk som inte tillhör deras distrikt.
Jodå, det gick att ordna visade det sig. Dock fanns det ett ganska stor MEN... För att få opereras på Huddinge sjukhus måste jag gå till akuten, sätta mig där och vänta (förmodligen fem timmar till, om inte mer) och göra om magnetröntgen och vanlig röntgen för ytterligare 500 spänn! Man kan ju tycka att det vore enklare om SÖS bara skickade över mina röntgenbilder, men nej. Jävla jävla knäppa system!!!!
Nej, nu ska jag lugna ner mig lite tror jag... Gympastart i kväll men det är ju bara att glömma. Likaså fotbollsmatchen :( Men jag är inte bitter.. inte alls...
Stel
Snart så... :)
Nej, nu ska jag lägga mig i sängen, äta vindruvor och se på gårdagens "Top model" och "Ensam mamma söker" som min bror var så snäll och spelade in åt mig. Eller tja, jag ska väl inte ropa hej än utan vänta och se om det över huvud taget blev något inspelat på bandet.. haha!
Det ÄR ett knä!
I går kväll var jag hemma hos AK och Jon och kikade på film. Det var nog det mest sociala inslaget i hela min helg (Familj- och släktumgänge räknas inte). Det var hur som helst väldigt trevligt även om omständigheterna inte var de bästa...
I dag när jag vaknade blev jag glad. Mitt knä såg inte längre ut som den oigenkännliga, svullna klump det varit den senaste veckan utan faktiskt som ett riktigt knä (om än något stort). Dock värkte det lite grann men det är smällar man får ta.
Kl 06.30 åkte jag, mamma, pappa och vovvarna till Sthlm. Hela dagen har jag gått på nålar och väntat på att doktorn ska ringa och säga att jag får komma och operera mig. Han ringde aldrig. Under tiden har min underbart snälla mamma städat hela min lägenhet, tvättat fönster, bytt gardiner och fyllt mitt kylskåp så fullt att det knappt går att stänga. Behöver jag säga att jag har världens bästa mamma?!
I morgon blir det plugg för hela slanten. Fredrik är snäll och åker till Flempan så jag slipper röra på mig alltför mycket (vilket jag dock inte skulle ha så värst mycket emot). Eventuellt blir det inget plugg. Då blir det operation istället. Jag hoppas nästan på det så att jag får det överstökat. Frågan är bara om någon kommer att anmäla sig som frivilligt nattsällskap eller om jag ska bli tvungen att muta/tvunga någon att sova hos mig den natten eftersom jag tydligen inte fick vara ensam...
Perspektiv på livet
Jag tänkte ett tag att jag skulle skriva ett inlägg som INTE handlade om mitt förbaskade knä, men det visade sig vara svårt. Jag ber om ursäkt för min egoism som jag ska banka både gul och blå... en annan dag.
Mamma sa i går: "Frida, du är rätt duktig på att tycka synd om dig själv." Jag insåg att hon har helt rätt. Eller insåg och insåg, det vore ju fel att säga att jag inte redan var medveten om den lilla defekten i min personlighet. Jag ÄR duktig på det där med självömkan. Om jag fick en obotlig sjukdom och dog så skulle ingen minnas mig som en tapper, modig tjej som kämpade in i det sista utan snarare som en liten lipsill som tillbringade sin sista tid i sängen och vägrade ta emot besök.
Nej, jag måste skaffa mig lite perspektiv på livet. Jag måste vara lycklig över att jag har två ben som (i vanliga fall) är fullt funktionella och jag måste vara glad över att jag är frisk och inte död i svininfluensan. Jag måste börja visa lite jädra tacksamhet helt enkelt!
Skänka pengar till rädda barnen? Blir frälst, kristen, pingstvän eller vad man nu säger? Ge mina småpengar till Stockholms alla tiggare? Äsch. Först och främst ska jag nog sluta tjura. Då har jag iaf kommit en liten bit på väg..
Tråkigt
Ville bara ha mitt ben fixat. Fort! Försökte gå på det lite grann. Det gick inge bra (läs: det gick inte alls!) Knät är svullet, sladdrigt och ömt.
Hittade denna bild på datorn. Från min 23-årsdag då jag var osminkad, risig, trött och inte alls ville vara med på bild. haha!
Ludvika
MEN. Det hjälper som sagt inte att gråta. Jag hoppar runt här hemma på ett ben. 40 min kryckpromenad blev det också i morse och som tur var mötte jag ingen jag kände som kunde förundras över hur knäpp jag är som "joggar" med kryckor.
Snart kommer mormor och morfar hit och vi ska grilla. Blir nog mysigt.
Drömde förresten i natt att jag kunde gå. Mötte läkaren på SÖS som sa att jag inte behövde opereras längre :) Synd att det bara var en dröm. Önskar så jäkla mycket att jag kommer få göra operationen på måndag när mamma och pappa är där. Vill verkligen inte vara själv eftersom jag är lite smårädd för tanken på att någon ska skära i mitt ben...
Pust
- Det är fan så mycket jobbigare att hoppa på kryckor 50 minuter än att jogga 40 minuter.
- Jag blir anfådd av att klä på mig
- Min högra skinka kommer vara i topptrim om några månader (fast det kommer nog se lite konstigt ut)
Slutsats: Hela liver är för tillfället ett enda träningspass :)
Dags att rycka upp sig
Tre minuter på fotbollsplanen och jag är invalid i ett halvår. Det var nog de mest onödiga tre minutrarna i hela mitt liv. Hittills.
Detta är det enda jag kan tänka på för tillfället. Kalla mig egoistisk om ni vill. Jag vet att det finns dom som har det mycket mycket värre. Ibland måste man få tycka synd om sig själv.
Men nu är det dags att rycka upp sig. Efter att ha legat som en liten koldolme inlindad i mina tårdrypande lakan i två dygn är punkt nummer ett på dagens lista: Bädda sängen!
Det finns mycket man kan göra på ett ben. Typ. Fika med Anni är en av de sakerna. Det ska jag göra i dag. Sedan hoppar jag (bokstavligt talat) på Gobybussen till Ludvika. Kan ju inte sitta här ute i förorten och mögla en hel helg.
Punkt nummer två blir dock en kryckpromenad. Kan jag inte jogga så kan jag hoppa. Jag vägrar att bryta mina morgonrutiner!
Slutligen vill jag ge en liten känga till sjukvården i Stockholm. Vad är det för vits med att bo mitt emot ett sjukhus när man ändå inte får gå dit? Jag ville göra min operation på Huddinge sjukhus i stället för på SÖS men det gick naturligtvis inte. I sådana fall skulle jag få gå och sätta mig på akuten och vänta i flera timmar och göra om ALLT från början! Till vilken nytta då? Är det inte bara att skicka över röntgenbilderna till Huddinge? Eller litar dom inte på SÖS röntgenmaskiner utan måste ta bilder med sin egen kamera!? Gud så fånigt!
Det var den hösten det
Jag är lika beroende av träning som en alkoholist är av sin spritflaska. Kort och koncist. Bara för att ge er lite perspektiv på den psykiska smärta som för tillfället dominerar min kropp. Sex månader säger han. SEX JÄVLA MÅNADER!!!!!
Jag grät på en bänk utanför SÖS i en kvart ända tills mascaran var borta och tårarna slut.
En förlorad dag och fortsatt stökig lägenhet
Det finns inget som jag avskyr så mycket som när mina noga betänkta planer går i stöpet. I dag skulle jag ha städat, pluggat och träffat Anni. Nu blir det i stället sängen hela dagen. Och jag som måste städa innan Sofie kommer på fredag! Fan!
Dessutom ska jag tillbaka till Sös på magnetröntgen i morgon kl 8.45. Hur nu det ska gå till! Det blir en utmaning. Lär väl börja hoppa från lägenheten vid 6-tiden om jag ska hinna dit i tid...
Det är en sådan här gång det skulle sitta fint med en pojkvän som var här och kramade mig, städade åt mig och handlade mat åt mig. Skit! Handla mat ja... Äh, jag antar att jag överlever på äpplen och ägg :)
En natt på akuten
Hann spela kanske tre minuter innan någonting hände (vet dock inte riktigt vad) och helt plötsligt knakade det till i knät och jag satt på grusplanen och kved. Kände mig som en liten femåring då jag vrångt vägrade flytta på mig på grund av smärtan, som för övrigt var den värsta jag känt i hela mitt 23-åriga liv!
Ambulansen kom och jag fick andas lustgas. Det hjälpte inte ett skit! Massa nålar stacks in i min stackars arm och återigen kände jag mig som fem år. Jag vägrade låta dem röra mitt ben och till sist pumpade de i mig någonting som skulle göra att jag somnade ett tag. Det gjorde jag inte. Tror inte det i alla fall. De följande minuterna kändes som en hel festkväll som urartat efter typ 10 flaskor vin och jag minns allt som i en enda stor dimma.
När jag återfick medvetandet låg jag på en bår i ambulansen och en söt sjukvårdare vid namn Lennart satt bredvid mig. Jag minns att jag försökte prata med honom men det kom bara massa obegripliga ljud ur munnen. Jag sluddrade fram att jag tyckte att Lennart var ett gubbnamn och sedan undrade jag om han inte var lite för ung för att vara "ambulansgubbe". Han var 27. Han förstod vad jag sa men tyckte inte att jag var oförskämd. Han bara skrattade åt mig.
Därefter följde fem sega timmar på akuten med röntgen och en popcorn-ätande läkare som hellre spelade poker på internet (eller vad han nu gjorde) än tittade på mitt stackars knä.
När beskedet äntligen kom övergick lättnaden snabbt i självförakt och besvikelse. Hade jag genomlidit allt detta för en liten stuknings skull? En djävulskt smärtsam stukning men ändå... Och vad skulle läkarna anse om min pinsamt låga smärttröskel? Jag hade ju trots allt gnällt som sjutton för "ingenting"...
Fick ett par kryckor, benet i en fin linda av en underbart snäll sjuksköterska och en lapp där jag kallades till magnetröntgen på tordag. Eftersom sista tåget gått (klockan var efter 02) så fick det bli taxi hem till Flempan där jag sitter nu och tycker synd om mig själv. Påminner mig hela tiden om att det kunde ha varit så mycket värre.
Tusen tack till mina två underbart lojala lagkamrater som var med mig hela tiden! Ni är bäst!
