Här går det undan
För ca tio minuter sedan fick jag dock ett samtal. Ett återbud på onsdag. Ville jag ha den tiden? Det är snart onsdag. Men är det inte lika bra att få det överstökat?
Jo!
JAG SKA OPERERA MITT KNÄ PÅ ONSDAG! HJÄLP!
I morgon blir det minst en mil på löpbandet. Kan nästan lova att jag kommer att fälla några tårar samtidigt...
Knä-uppdatering
Om det inte vore för att de två nämnda aktiviteterna betyder väldigt mycket för mig så skulle jag strunta i operation för faktum är att jag ändå kan utföra det mesta av det jag kunde förut. Jag kan springa, jag kan dansa, jag kan böja knät utan minsta problem (ja, förutom knaket då).
Men jag tror jag skulle ångra mig. Därför ska jag till läkaren i morgon. Eftersom SÖS är segast i världen har jag fixat remiss till Sofiahemmet där S:t Göran huserar så jag hoppas att det kan påskynda ingreppet lite grann så att jag kan lägga allt det här bakom mig.
I höst, ja då jävlar är jag tillbaka på fotbollsplanen!
Tack Gud för vårdgarantin!
Jag har stått i kö sedan mitten av november och visst, särskilt länge har jag inte väntat beroende på vad man jämför med men ändå...
Därför ringde jag SÖS i dag (som enligt Metro fått in 336 halkskador fram till den 3:e februari). Självklart förstår jag att de måste prioritera akuta benbrott och andra olyckor, men seriöst!!!! Jag kommer inte få operera mig förrän om tidigast TRE MÅNADER!
Tack och lov så finns det vårdgaranti vilket innebär att jag ska bli erbjuden operation med max en månads väntetid sedan jag fick remiss. Jag ringde Vårdgarantins kansli och en trevlig telefonist fixade in mig på S:t Görans... Tack och bock! Nu ska det förhoppningsvis gå lite fortare...
Under tiden ska jag ge mitt lilla råtthål till lägenhet ett ansiktslyft. Därefter blir det lite plugg. För trots att kursen jag läser är den sämsta i sitt slag så ger den mig pengar från CSN samt en bostad. Och det är ju inte fy skam :)
Life sucks
Till att börja med ringer en snubbe på ReAgera och talar om att min sjukgymnast som jag skulle träffa kl 8 i morse är sjuk. Klockan var då 7.20 och jag var halvvägs in till Huddinge. Eftersom jag inte såg någon vits med att gå hem åkte jag direkt till SÖS där jag spenderade 1,5 timme i väntan på att klockan skulle bli 9.45. Tack och lov för DN!
Läkaren var en pessimistisk sådan som bad mig skruva ner förväntningarna och skrämde upp mig med infektioner och dylikt. Jag beslutade mig för att operation inte var så lockande när han berättade att jag inte skulle kunna springa på FYRA HELA JÄVLA MÅNADER! I samma andetag praktiskt taget förbjöd han mig att spela fotboll igen! Det kan han ju FETGLÖMMA!
Trots att jag var beredd på allting så kändes det ändå som en stor käftsmäll i magen. Men jag antar att jag inte kommer undan. Läkaren avslutade nämligen med orden:
"Vore du min dotter skulle jag kedja fast dig vid operationsbordet!"
Livet känns bra tungt nu... Jag både längtar efter och fasar för januari. Det allra värsta är att inte kunna planera för framtiden. Söka jobb och sånt... Ser heller inte fram emot sex veckor på kryckor. Jag som höll på att gå under efter 10 dagars hoppande...
Fan fan fan!!! Nu ska jag lägga mig i sängen och gråta lite till...
Önskelista
1. Ett fungerande knä!!!!
2. Se ovan!
Ren och skär LYCKA!
Dock får jag pressa ner det en hel del så helt smärtfritt går det inte.. Men va fan ;-)
Äntligen fredag!
Ledsen för den usla uppdateringen men det har varit skola för hela slanten de senaste dagarna. I går var jag och Fredrik i Gustavsberg där var besökte "Hamnen" som är en mottagning för barn och ungdomar där psykisk ohälsa behandlas i ett tidigt stadium. Passade även på att fota massor till radioreportaget/bildspelet som den lilla utflykten är tänkt att resultera i. Vädret var på vår sida vilket resulterade i en del fina bilder (nåja, iaf finare än om det hade regnat). 
Oerhört fint är det i Värmdö
Efter redigering i skolan följt av ett snabbt besök på gymmet åkte jag till akroträningen där jag såklart lyckades vrida till mitt knä rätt rejält! Tänker inte ens gå in på vad jag försökte att göra för då kan jag lika gärna stämpla "idiot" i pannan på mig själv! Så jäkla onödigt och riktigt rädd blev jag. Knät liksom hoppade åt sidan och hoppade tillbaka. Det kändes lite som om smalbenet lossnade från låret. Jätteläskigt! Blev mest chockad tror jag men nu är knät stelt igen :( Så typiskt... FAN!
Jaja, det positiva är att det är fredag. I kväll ska jag på höstfest i Älvsjö och det kan nog bli riktigt roligt :) I morgon är det klassfest hos Johanna vilket säkert också blir jättekul! Om jag orkar dit det vill säga ;)
Ajaj
Denne konstaterade att mitt knä har svullnat upp. För mycket aktivitet kanske? Fick iaf order om att ta det lite lugnare = mindre tid på gymmet. Fan också! Jag som tyckte att livet NÄSTAN började te sig normalt igen...
Konstaterade att jag nog måste slänga i mig ett par värktabletter om jag ska orka ut och festa ikväll. I vilket fall som helst så ska jag ut. Nu har jag ju suttit hemma och trökat två helger i rad så nu är jag sjukt taggad :) Blir nog en rolig kväll även om det inte blir nå karaoke...
Första gymbesöket
Det blev 30 min cykling för knäts skull och 30 min crosstraining (eller vad det nu heter) vilket verkligen kändes i rumpan. Om jag tränar där varje dag kommer jag få en superrumpa :) haha!
Nu ska jag diska min kaffekopp och sedan bege mig till St Eriks gymnasium för vår elevdebatt. Blir spännande. Vi hörs senare! Ha en bra dag allihop!
Världens mesigaste?
Under tiden jag höll på och rycka och lirka så svimmade jag på badrumsgolvet! Fy va fånig jag är! Speciellt eftersom det såg ut så här när jag fått bort allt:
Ser ni ens ärren?
Effektivitet, skön vinst och ÄCKEL!
I kväll åkte jag till Hökarängen för att heja på Keffarna när dom tog revansch på mardrömslaget som pajade mitt knä. Det gjorde dom med besked! Vinst med 2-1. Det kändes så jäkla bra! Haha! Det var ett riktigt jävla fult, ruffigt och otrevligt lag så det var en skön vinst även om jag inte var med och bidrog till den...
Så har då en vecka gått sedan operationen = dags att ta av bandaget...
... fast vid närmare eftertanke så får det nog sitta kvar! BLÄÄÄÄ! Det där kommer jag aldrig våga röra vid!
I fas med verkligheten
Det bultar och bankar i benet. Inte bara i knät, nej utan i hela benet. För första gången sedan smällen sväljer jag värktabletter för smärtans skull, inte för att jag blivit tillsagd.
Det som gör mest ont är stelheten. Både fysiskt och ända in i själen. Kommer jag någonsin kunna sitta i split igen? Kommer jag kunna böja ryggen på samma sätt som förut? Kommer jag kunna göra volter och klättra i rep?
Eller är det helt enkelt så att jag kommer att bli... tja... som alla andra nu?
Att juni kan kännas så avlägset...
Hat
"Vi" spelar returmatch mot hans lag i morgon och jag hade tänkt gå dit och heja. Men vid närmare eftertanke kanske det är bäst att låta bli? Annars finns det risk att jag sparkar in vissa vitala delar på den stackars grabben...
Ännu en effektiv dag
I morse var jag hos sjukgymnasten för första gången. En jättetrevlig tjej/kvinna vid namn Cristel. Det allra bästa var dock att jag fick ett frikort så nu kan jag besöka sjukhus och sjukgymnaster hur mycket jag vill under ett år - gratis! Det tackar vi för (även om jag hoppas att jag slipper uppsöka sjukhus för ett tag framöver nu).
Cristel frågade vad jag hade för mål med min träning. Jag hade ingen aning mer än att jag vill bli lika bra som jag var innan. Hon frågade om vi inte skulle sätta upp som mål att slippa operera korsbandet. Det tyckte jag lät himla bra. Ingen skulle bli gladare än jag om jag slapp! Så nu är det stenhård knäträning som gäller!
Träffade Fredrik i skolan 11.30 och vi bekantade oss med filmkameran som vi ska använda på torsdag när vi ska filma elevdebatt med gymnasieungdomar. Vi skrev även ihop delrapporten som ska vara inne först nästa tisdag. Gud va vi är duktiga! Eller ja, Fredrik är duktig. Han skrev allt medan jag gjorde en skitful innehållskarta i flash och en preliminär index-sida till arbetet. Det är skönt att jobba med Fredrik för vi är så lika. Han är så effektiv att jag nästan framstår som ineffektiv. Känner inte riktigt igen mig själv.. Bra eller dåligt?
En hälsning till min borrande granne som gör mig tokig!!!
Jag hatar fotboll!
Jag hatar fotboll! Jag hatar hatar hatar den jävla jävla sporten! Min karriär är förstörd innan den ens hunnit börja!
Fick tid hos en sjukgymnast imorgon. En sjukgymnast som fick ner mig på jorden igen genom att berätta hur allvarligt det är med korsbandsskador och jag förmodligen är tvungen att gå på sjukgymnastik fram till operationen i januari och flera månader efteråt.
Min praktik då!!!! Hur populärt kommer det vara att praktikanten smiter iväg (minst) en gång i veckan för att gå på sjukgymnastik? Det får man inga fortsatta vikariat genom, det kan jag ju förmodligen glömma. Det kom ju jävligt lägligt det här måste jag säga!
FAAAAAAAAN!
Kontrollfreak
Såklart förstår jag att det är träning som gäller för att bygga upp musklerna. Det finns ju faktiskt många som lever, och klarar sig bra, utan korsband. Jag känner dock att en operation är oundviklig. Helst skulle jag vilja göra den i dag så jag blir av med det. För ett korsband, det måste jag ha för att kunna leva det liv jag vill leva. Med massor av fotboll, akrobatik, joggingrundor och simturer.
Det kommer ordna sig. Eller hur??
Ankor kan visst halta!
Vågade inte riktigt släppa ifrån mig kryckorna i dag så de fick följa med till Solna. Det var en angenäm liten utflykt med god utdelning så nu känns det lite lugnare på skolfronten för både min och Fredriks del.
Efter bricklunch på den nya skolrestaurangen och lite grovklippning i ljudspåren begav jag mig hemåt på darrande ben med kryckorna i ena näven. Efter ett lugnande samtal från Ludvikasköterskan från gårdagen (som ringde för att höra hur jag mådde! Gulligt va?!) hade jag nämligen fått klartecken att gå på benet hur mycket jag ville och det måste ju börjas någon gång. Jag kände mig som en haltande anka..
"Ankor haltar inte, dom vaggar ju", sa min pappa förbryllat när han ringde.
"Ankor haltar visst det! Den här ankan gör det i alla fall", sa jag när jag i ren ilska snubblade över mina egna fötter vid övergångsstället.
Well, jag kanske inte skulle kunna gå på en catwalk i nuläget men vad kan man vänta sig dagen efter en operation? Jag tycker iaf att det går bättre än väntat :) JAG går bättre än väntat! Faktiskt :)
Intervju
Nu ska vi snart i väg till nästa sjukhus, KI i Solna, för att intervjua Yvonne Forsell om ungas psykiska ohälsa. Det blir nog intressant. Är så glad att jag mår okej så att jag kan följa med och slipper göra Fredrik besviken.
Är faktiskt förvånad över att jag mår så pass bra som jag gör. Har inte taigt en enda värktablett av dom jag fick utskrivna och jag har inte varit yr eller mått illa. Läkaren som nästan inte tänkte låta mig tillbringa natten ensam (ojdå, det där lät lite sjukt! haha!) Kanske beror på att dom aldrig "opererade" utan bara var in och tittade och konstaterade att menisken var hel? (Eller tja, mindre trasig iaf)
Så oerhört tacksam
Jag är så oerhört tacksam att jag snart börjar böla igen. Gud vilken lipsill jag har blivit! ;-)
Det blir aldrig som man tänkt sig
Kl 08.00 fick jag byta min lilla svarta mot ett gigantiskt vitt tält, inte helt olikt ett lucialinne. Sköterskan som misshandlade mitt redan blåmärksprydda armväck var en före detta Ludvikabo. Det kändes ganska bra faktiskt.
Läkaren som skulle operera hade förmodligen rymt från "Grey´s anatomy" eller "Cityakuten". Han var inte heller helt olik den där elaka auktoriteten i "Scrubs". Han slog nämligen mitt liv i spillror de där fem minuterna han satt på sängkanten och såg viktig ut.
"Det var en rejäl knäskada det där", sa han med överdrivet allvar i rösten. Han berättade att korsbandet var helt av. Det var för mig en nyhet. Uppenbarligen är "skadat" en synonym för "av" enligt läkaren som tittade på mina röntgenbilder förra veckan.
"Jaha, vi ska sy ihop din menisk i dag", fortsatte han. "Det blir stödskena och kryckor i 6-8 veckor".
...Och där brast det för mig totalt. Jag som hade fått en något mildare version uppdiktad för mig av läkaren som borde göra ett besök på "synonymer.se". Jävligt bra sajt förövrigt.
Nåväl. Operationen gick bra även om det var en ganska skrämmande upplevelse för stackars sjukhusrädda Frida. När jag vaknat, blivit itvingad en kopp kaffe och en macka (med smör som jag skrapade bort utav bästa förmåga med kaffeskeden) så gjorde sjukgymnasten entré.
"Upp och hoppa så ska vi se om du kan gå", sa han. Jag fattar ingenting. Frågade om det verkligen var så bra med tanke på att jag hade en nyfastsydd menisk.
"Vadå, du har inte fått någon menisk fastsydd", svarade han förbryllat, varpå det blev totalkaos i min hjärna.
Ett par timmar och tusen tankar senare fick jag äntligen träffa läkaren igen. "Tur i oturen", var det första han sa. Menisken är HEL! Lite småskador men de läker tydligen av sig själva. Denna dialog fick mig att börja störtböla ännu en gång (fast denna gång av lättnad):
"Öh, okej. Vad händer nu? Får jag gå på benet?"
"Ja, du får belasta det så mycket du vill."
"Va? Är du seriöst?! Får jag springa?"
"Ja."
Jag lovar, jag hade kunnat kyssa hans foppatoppelklädda fötter som tack för de orden!
Såklart fattade jag att jag inte kunde springa maration ut genom sjukhusentrén utan behöver besöka sjukgymnast några gånger, men det gör jag så gärna om det betyder att jag kan gå. Hörde ni det! JAG KAN GÅ!
... att jag har en korsbandsoperation som väntar om 4-6 månader är inget jag orkar tänka på för tillfället. Den huvudvärken tänker jag ta då. Inte nu. Just nu ska jag bara vara glad ett tag :)
